En fasansfull morgon inledde denna torsdag. Smärtan var helt obeskrivlig och tillslut fick jag helt enkelt kapitulera och bege mig tillsammans med N till akuten. En timme, smärtlindring och en trevlig läkare med empatisk förmåga senare begav jag mig hem. Mer död än levande, ja, men åtminstone utan att ha så ont som jag hade haft de två första timmarna denna dag.
Efter gårdagens "underbara" avslut trodde jag i min enfald att det värsta var över, men där fick jag så att jag teg. Riktigt ordentligt! Innan det att vi åkte upp till akuten vid sju, hade jag sedan fem i morse legat och vridit mig, skrikandes i sängen. Att ta sig till toaletten var en riktig pärs, då smärtan vandrade ner i benen och fick mig att nästan tuppa av på vägen. Bara att sitta gjorde att huvudet alldeles tömdes på blod. En fruktansvärd smärta i likhet med den man har under värkarbetet innan man föder barn bara översköljde mig så plötsligt i samma stund jag vaknade.
Förmiddagen har ägnats till att sova, för preparatet jag fick av läkaren var rena rävgiftet. Där kan vi snacka om billig fylla!
Nu hoppas jag bara att det värsta är över så att jag och sambon kan gå vidare med livet. Dessa fem dagar har nog varit de värsta i hela mitt liv. Men det som inte dödar oss gör oss, med bearbetning och öppenhet, starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar