Söndag...

Jag har försökt att hålla mig sysselsatt idag. En tur till Eskilstuna och Tuna Park för att kolla in nya vårskor och för att titta på lite kläder. Jag fick med mig ett nytt löp-set bestående av vindjacka och tights.

Ikväll har vi, jag och Elliz, bakat födelsedagstårta som vi ska ha med till min mamma imorgon. Elliz har valt gräddtårta med jordgubbar, och jag hoppas att den blev god. Jag ska ju inte smaka...haha

Tjurig... vem vill inte vara det?

Idag är det inte en bra dag, eller snarare eftermiddagen är inte bra. Jag känner mig sur och vresig, trött och fjantig. Dessutom är jag sugen på RIKTIG mat. Vilken vändning! Igår var det inte några problem alls. Jag var inte ens hungrig, men idag vet jag inte vad som har hänt.

När vi var till affären för att handla hem till födelsedagsbaket som jag alltså är mitt uppe i, så satt jag i bilen och räknade upp allt jag var sugen på. Vad sägs om något så enkelt som ett kokt ägg med en liten salt klick kaviar, eller en bit ugnsbakad lax med grön pesto och lite babyspenat. Kanske lite knäckebröd med sardin... *mums*...

Förmiddagen förgylldes, trots min sura eftermiddag, av solsken och märk väl, jag var på riktigt bra humör. Ställde mig och stekte pannkakor och sedan tog jag med mig lilla familjen ut i skogen på picknick. E tyckte att det var kul att få komma ut på picknick, och jag måste tillstå att det var riktigt skönt att sätta sig på en sten och dricka förmiddagskaffe i solen som värmde riktigt rejält. På picknicken hittade vi också vårt första vårtecken. Två spindlar som var ute och sprang på den snö som är kvar, och det är en del!

Efter picknick och en tur till affären har jag också hunnit ta en springtur på 4km, så inte sitter jag bara här och surar hela tiden. Just för tillfället är jag, som sagt, mitt uppe i ett bak, men jag orkar inte riktigt fullfölja. De där jävla bullarna får vänta en stund. Just nu tänker jag ligga här och sura en stund.

Promenix

En kort promenad senare så känns det lite bättre i kroppen. Är fortfarande trött, och energinivån är superlåg men det får väl gå ändå.

Efter några dagar på pulverdiet kan jag hittills konstatera att jag faktiskt inte är hungrig. Är nästan mindre hungrig nu än jag var när jag åt vanlig mat. Det kanske ändras, men än så länge känns det bra. Det bästa jag gjort!

Trötter...

Idag är jag så trött. Har sovit en lång stund efter jobbet, och kaffet jag fick i mig nu behövdes verkligen.  Jag hoppas att dagen blir fin i morgon, så att vi kan gå ut en stund.

Våga och vinn

Intagit en kycklingsoppa, och det var lika himmelskt som igår.

Träningen gick sådär. Jag kände mig helt slut, men jag kämpade på så bra jag bara kunde. Dagen har för övrigt varit helt underbar. Hade lektion med mina supersöta elever som gjorde jätte bra redovisningar. Gick direkt till lönesamtal och fick enbart goda vitsord från rektorn. Dessutom slutade dagen med att jag anmälde mig till årets Å-varv i Eskilstuna. Där kan vi tala om målbild á la superb! Här har jag något att bita i, och jag känner mig så stolt! Våga och vinn, är det inte så man brukar säga?

A wonderful day is over!

Snart dags...

Snart dags för ett pass på gymmet, men först är det till att steka pannkakor för glatta livet. Det doftar helt underbart, men fasiken vad jag känner mig duktig. Jag är inte ens sugen på att smaka!

Ikväll blir det till att köpa lite soppor så att jag kan äta ordentligt över helgen.

Pigg som en lärka

Idag vaknade jag med en helt annan känsla i kropp och knopp. Jag känner mig pigg och glad, och hoppas på att detta ska hålla i sig hela dagen. Jag känner mig dock lite frusen, och  kommer nog att behöva en extra tröja till jobbet.

Vilken lycka igår när jag upptäckte två av Itrims soppor. Kyckling till middag och broccoli/purjolök till kvällsmål. Det behövdes bara lite extra kryddor och en gnutta salt för att det skulle falla denna fåniga dam i smaken. Dessutom var det helt underbart att få äta något som kändes som mat! Jag slukade sopporna som om jag inte fått något att äta på flera dagar.

Nu ska jag förbereda mig för avfärd mot jobbet. Packa shaker, pulver och en massa goda tuggummin som jag kan gnaga på under dagen när de andra moffar fikabrödet som blev kvar från igår.

Gottiligott...

Jädrarns... kycklingsoppan var underbar. Lite extra lökpulver och oregano så blev soppan himmelskt god!

Idag har det känts rätt bra. Inte varit hungrig, och a-lagsmötets fika var inte särskilt frestande. Jippie!

God morgon,,,

Det är som om någon har slagit all energi ur mig. Jag känner mig helt ihjäl, och idag var det riktigt jobbigt att komma upp ur sängen. Positivt var att jag inte alls var särskilt hungrig. Känner mig istället rätt uppblåst och efter morgonens frukost, bestående av en chokladshake, är magen riktigt full. Tyvärr vet jag med mig att det kommer bli värre framemot lunch, men jag har laddat med kolsyrat vatten som jag kan ha med mig till jobbet.

Idag är det a-lagsmöte med tillhörande fika. Jag hoppas att jag inte känner att jag frestas av det som serveras på bordet. Måste erkänna att jag, igår, saknade att tugga maten ordentligt. Kan säga att jag tuggade tuggummi några gånger. Det kan ju i och för sig vara mer ihopkopplat med att jag faktiskt bara vill ha mat i munnen och inte för att jag egentligen vill ha maten. Vi får, som sagt, se hur det går idag.

Motionen måste komma igång bättre än den gjort nu. Det kommer att bli min akilleshäl i detta. Jag vet bara inte hur och när jag ska hinna få till en liten promenad under dagarna.

Första dagen...

Idag är det första dagen, och än så länge känns det okej. Vi får väl se hur det blir imorgon.

Äntligen!

Nu har jag äntligen fått klartecken att starta min Itrimresa. Jag skulle egentligen få vänta ända fram till den 2 april innan jag skulle få sätt igång, men efter passet idag stannade jag och min mamma och pratade med en av gymmets PT och hälsorådgivare, för övrigt också en av dem som sköter Itrimgrupperna. M, som hon får heta här, pratade med min mor om att det kan vara bra att ta det lite lugnt med träningen ett par dagar när man precis satt igång med viktminskningen, och hon liksom vände sig till mig också. Hon var lite orolig i och med att vi hade kört båda passen på morgonen. Då förklarade jag att jag ännu inte har börjat med rivstarten, vilket underbara M på tyckte var lite knasigt. Hon menade, om man verkligen vill komma igång och har ställt in sig på det, så varför tvingas vänta en månad på att sätta igång. Därför följde hon mig till kassan där hon visade produkterna, och sedan sa hon åt mig att köra på, och att jag skulle hälsa från henne när jag skulle till S på tisdag den 2 april och göra min hälsoanalys.

Kan säga som så, att det är helt underbart att känna att jag kan sätta igång imorgon bitti. Jag väger mig imorgon innan fruktost, och jag ska be min sambo att ta ett helkroppsfoto som jag kan ha och jämföra med. M sa också åt mig att skaffa fram ett konkret mål att kämpa för... något som visar på förändring. Hon tyckte att jag skulle plocka fram kläder som jag kunde kämpa för att komma i, varpå jag tvingades förklara att jag aldrig tidigare varit så smal som jag är nu, fastän jag inte är "smal" i den bemärkelsen. Då sa hon åt mig att gå ner på stan och välj ut några kläder som jag skulle vilja komma i, och att välja en storlek som är realistisk i förhållande till den vikt och kroppsbyggnad jag har nu. Kanske ska göra det... ;)

Idag har jag kört ett Zumba och Bodypump, men det blev alldeles för mycket. Jag har varit helt ihjäl nu på eftermiddagen. Känner mig trött och febrig. Dessutom har jag lyckats att ha sönder något i min arm, en liten bristning eller sådär, för jag är helt röd över biceps. Vi pratade också, på gymmet, om det faktum att jag kanske inte kommer att kunna träna på samma sätt som jag har gjort hittills. Det var, enligt M, inte något att sträva efter att försöka ta livet av sig... hon har en poäng, och då är det kanske bättre att köra i Miloncirkeln de första veckorna innan kroppen ställt in sig.

För övrigt, jag har inte uppdaterat min stegräknare då min hjärna helt har förträngt den lilla makapären som ligger så fint och väntar på mig här i hallen. Har inte haft den på mig sedan i fredags, så det blir till att hänga på sig den imorgon så att jag kan börja förbereda mig inför hälsoanalysen den 2/4.

Nu ska jag ut och parkera mig i soffan igen, så att jag orkar gå till jobbet imorgon. Det är nog ta me tusan en infektion som försöker rota sig, för såhär trött brukar jag aldrig vara, tränad eller icke tränad.

Fredag idag...

Fasansfullt trött idag. Varit hemma hos min bror och firat hans födelsedag, men jag var nog inte något särskilt roligt sällskap. Låg mestadels på golvet och slöade. Till och med mormor tyckte att jag verkade tröttare än vanligt.

Ickefungerande vecka...

Oj, oj... denna vecka har jag inte varit särskilt aktiv. Knappt kommit upp i 6000 steg någon av veckans dagar. Har jobbat över och kommit hem sent flera dagar denna vecka. Jag måste försöka hitta en strategi för att komma åt lite mer vardagsmotion.

För övrigt så har jag haft en fasansfull vecka vad det gäller mat. Har inte hunnit äta lunch på flera dagar. Levt på frukt på dagarna, vilket resulterat i extremt hungriga kvällar. Inte optimalt helt enkelt. Förresten, igår provade jag en av Itrims soppor... jag undrar hur detta kommer att gå, för det var bland det värsta jag varit med om...haha...

Snigelfart AB

Ibland känns livet som om det går i snigelfart...

 

Det är två veckor kvar tills det att jag får starta mitt Itrim-program och just nu känns det som att det är evigheter kvar. Jag känner mig som ett barn på julafton, och då menar jag inte när förväntansfulla barn får öppna sina paket. Jag menar istället den där hemska känslan... den där eviga och fasansfulla klumpen i magen som infinner sig timmarna innan tomten ska komma med julklapparna. Den där känslan som gör att en timme kan kännas som flera dygn. 

Idag ringde de dessutom från Itrim och sa, som jag misstänkte, att den måndag vi planerat in för att utföra motions- och hälsoanalysen inte passade så bra. Det var ju, som vi missade då vi bokade tiden, en röd dag... Pust och blä! En dag till att vänta. Det gör i och för sig att jag förväntar mig att själva starten sedan är som när jultomten äntligen lämpat av paketen och man har fått tillåtelse att faktiskt slita upp pappret.  

Min mamma fick starta idag, och jag kikade med förväntan ner i påsen som hon hade införskaffat med diverse måltidsersättningar. Jag måste erkänna att jag blev en aning svettig då jag så storleken på portionspåsarna. De var ju ytte pytte... :) Jag oroar mig också för att jag inte ska klara av att träna på så lite kalorier. Jag har svimmat en gång, på svältkost, men nu kommer det att vara ännu mindre mat att klara sig på. Äsch, det är väl bara att köra och se hur det går! Kanske inte ska förvänta mig så mycket..! Jag bara hoppas på att det ska bli så bra som jag vill att det ska bli, och det är väl inställningen som räknas... är det inte så?

Vad har hänt med idag då... jo ett roligt sms från gymmet där jag fick beröm. Det är alltid roligt att de hör av sig. Skickar ut bra signaler och jag känner mig genast lite duktigare  och blir super-peppad. Tillsammans med ett underbart aerobic bas-pass där konditionsdelen avslutades med tio ruscher och trettio upphopp (20+10) blev det lilla sms:et en perfekt avslutning på en, annars, ganska trött och förvirrad dag. 

Jag ser fram emot morgondagen och allt vad denna bjuder. Dessutom kommer jag en dag närmre min Itrim-resa.

p.s

Har inte fått ihop så många steg idag, men räknar jag med passet på gymmet blir det väl rätt ok i alla fall.

Aktiv a la söndag

Idag har jag varit aktiv... riktigt aktiv. Zumba, bodypumo direkt efter och sedan en promenad.

Långpromenad i solen

I dag, lördag, tog vi oss en långpromenad till affären ute på Fogdö. Ungefär 11km t o r, och vädret var helt underbart. Tyvärr har väl inte maten fungerat idag heller. Jag längtar så efter att få sätta igång med kostprogrammet ordentligt, för just nu är jag inne i en otroligt destruktiv period. Jag behöver verkligen någon att prata med för att komma på banan igen.

I morgon väntar ett dubbelpass på gymmet och kanske en promenad i solen... om den nu vill titta fram. Maten är i alla fall redan klar, så den slipper jag tänka på. Köttsoppa bjuds till middag!

Fredag - påspyntat!

Det är fredag idag, tack och lov. Jag känner mig helt slut i både kropp och panna. Det ska bli skönt med lite ledig och sömn.

Efter jobbet åkte jag in till ÖoB och fixade lite pysselgrejjor. Pärlor och nya tuschpennor. Ordnade även lite fina påskfjädrar och glittriga ägg. Sedan blev det en liten promenad i skogen. Samlade gamla björkkvistar att pynta till påsk. Ordnade också lite städning i bilen och tvätt av fönster. Men efter det var det som om andan tog slut. Nu sitter jag här, lika trött som vanligt, och har ågren för att jag inte orkar ta mig ut på en liten promenad.

Jag har lovat mig själv att ta mig ut imorgon med lilla familjen.

Over and out!

Kakhelvete...

Det märks att det har varit onsdag idag. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit fram och tillbaka i korridoren. Det syns på stegräknaren i all fall. Hela 3000 steg extra, och det bara för att det är onsdag.

Dagen har varit helt ok. Är bara så himla trött på att alla ställer fram kakor och annat "äckelgott" på det lilla bordet inne i arbetsrummet. Är det inte pepparkakor så är det kladdkakor med grädde eller moccarutor...you name it! Jag vill egentligen inte äta skiten, men jag är som en blodhund..! Så fort det finns något att stoppa i munnen så är jag där och nallar. Och jag känner själv att jag måste försöka bryta detta hemska mönster innan jag sätter igång med Itrim på riktigt, för det är verkligen hemskt. I mitt huvud sitter det en liten figur och säger åt mig att inte röra, men det är som om kroppen gör av sig självt. Det värsta är att jag inte ens tycker att det är gott.

Jag har i alla fall avslutat dagen med ett pass på gymmet. Dansat för glatta livet! Efter passet frågade min sambo, som också var där fast nere vid styrketräningen, om jag hade duschat på passet. Antar att jag var aningen svettig. Kändes som det i alla fall. Då kanske den där kakan försvann...

Oohh... nu kommer jag ligga och tänka på den där jäkla kakan. Jag hatar att gå omkring med dåligt samvete... kakhelvete... eller snarare... kvinnohelvete som inte kan låta kakhelvetet vara ifred! Jag hoppas att en strikt, inledande Itrimperiod kan hjälpa mig att bryta mönster och att jag kan lära mig att unna mig själv saker som inte är kopplade till mat. Jag är liksom värd mer än detta ständiga samvetskvalet, känslan att jag inte duger eller kan...

Det är verkligen "En gång för alla" som måste vara ledordet. Det fungerar inte att äta en kaka varje dag och sedan må dåligt över det i flera timmar, ja, till och med dagar efteråt... Det räcker inte med att hänga stegräknaren runt halsen och tro att allt löser sig av det.

Nu orkar jag inte mer, måste sova om jag ska komma upp för min lilla morgonpromenad...

Somnade tidigt...

Somnade som en stock i går... så jäkla trött. Detta var ganska bra, för i morse vaknade jag pigg som en lärka. Detta har dock gått över och nu känner jag mig lika trött och tråkig om vanligt.

I kväll väntar ett danspass på gymmet.

Stumma ben och få steg!

Hade lite drygt 6300 steg efter en dag på jobbet. Detta resultat inkluderade givetvis den korta promenaden under morgonen. Hade inga lektioner i dag, så jag har inte rört mig på samma sätt som vanligt. Vi får se hur det går i morgon.

Jag har kanske inte samlat ihop väldans många steg, men jag avslutade dagen på gymmet med ett stenhårt pass aerobic. Det kändes att jag tränade i går, om jag säger så. Är rejält stum!

Over and out!

Morgontur med hunden, -17 grader...burr...

Jag som trodde att våren snart skulle vara här fick mig alltså en riktig näsbränna. Termometern visade närmare -17. Vart ska detta sluta.  ;)

Trots kylan tog jag mig ut på en kort morgontur med hunden. I bitande kyla och med frost i näshåren (ja jag har sådana) promenerade jag alltså raskt ner för vägen som leder genom det lilla samhället, fram till kyrkan och tillbaka hem igen. En kort och kall promenad!

Söndag - kämpa för att få ihop drygt 6000 steg..!

6153 steg i dag. Mer än i går, men alldeles för få för att det ska vara ok och dessutom har jag fått kämpa för dem. Vi var ute en stund på eftermiddagen och jag såg till att röra på mig under hela utevistelsen. Fram och tillbaka, upp för pulkabacken, ner för pulkabacken, gömma mig för lillebrors snöbollar...

Helgen har visat mig att jag rör mig för lite och att jag måste få till en promenad någon gång under helgens dagar, trots det att jag varit på gymmet. Visserligen hade jag inte stegräknaren på mig under passet, men jag ville inte riskera att den lilla mojjängen skulle gå sönder. Jag menar, man svettas rätt ordentligt på body pump.

Det var, om jag får säga det, ett av de tuffaste pass de haft hittills. Jag var helt väck efter första benövningen. Visserligen lastade jag på lite extra för att se hur mycket jag orkar. I förra veckan ökade jag från 12 kg till 15 kg. Lastade på 2 kg till och tänkte att det nya programmet inte var så annorlunda från det förra, men jag hade inte räknat med att vi skulle köra ett helt set insida lår. Det gick bra med 17 kg fram till det att vi skulle bredda, och då fick jag bittert erfara att jag inte är lika stark där som i fram, och baksida lår. Men det är bara att lasta på nästa gång... tillslut klarar jag hela övningen utan stopp. Så brukar det vara i alla fall...

I morgon är det dags för veckans obligatoriska AeBas pass. Så kul, och dessutom blir det till att mäta steg för arbetsdagen. Den första i ordningen. Det ska bli kul att se hur mycket man lyckas röra sig under en arbetsdag. Visserligen är det studiedag i morgon, så jag har inga regelrätta lektioner och jag kanske inte rör mig så mycket i korridorerna som jag brukar. Men det återstår att se.  Jag kan kanske gå ut på en liten promenad innan jobbet. Lillkillen sover nämligen hos mormor i kväll. Förskolan har ju, liksom vi, studiedag så där är det stängt. Allt ordnar sig väl..!

Stegräknarens intåg

Införskaffade mig en segräknare i fredags efter jobbet. En liten fin rackare som man kan hänga runt halsen. Insåg i går, när jag använt den en dag, att jag inte rör mig särskilt mycket under helgerna. Bortsett från den tid jag spenderar på gymmet.

Fördelen med stegräknaren är att den triggar igång mitt tävlingsbeteende. Jag vill ju ha så många steg som möjligt, och har jag tur så kan den lilla mackapären hjälp mig att ta mig ut lite oftare. Den som lever får se helt enkelt..! :)

Ska försöka registrera steg varje dag här på bloggen, om jag nu lyckas fixa något fiffigt sätt att göra det på. Nu väntar ett pass på gymmet som jag sett fram emot i några dagar. Off we go!

Ett steg påväg...

Idag tog jag det första steget på en resa mot belåtenhet. I flera dagar har jag känt mig förväntansfull och nyfiken, och jag hade egentligen redan bestämt mig. 

17:00 i dag, möttes jag av en av Eskilstunas Itrim-rådgivare. Hon skulle informera om programmet, varpå jag skulle bestämma om jag ville delta eller inte. Självklart sa jag ja! 

Jag tror inte att jag någonsin varit så säker på något som handlar om att bli kvitt de där kilona som inte vill försvinna. Jag orkar inte ens räkna på hur många dieter och perioder av självsvält jag gått igenom sedan det där fasansfulla året på gymnasiet. 

Inte för att jag någonsin känt mig särskilt normal, men just den dagen jag såg mig själv i reflektionen från skyltfönstret, förstod jag hur illa det faktiskt hade blivit. Hur fasansfullt mycket min vikt hade eskalerat. Jag stod bredvid en av mina bästa vänner. Han med sin långa och smala kropp liknade en sticka bredvid mig. Hur ska jag beskriva det? Tänk dig Bente Bent och Katja Kaj, Helan och Halvan, köttbulle och spagetti. Hur mycket jag vägde? Ingen aning, men jag vägde säkerligen över 130 kg. Konstant småätande, choklad i mängder, smörgåsar till förbannelse och enorma mängder chips hade till slut satt sina spår. Vill dock nämna att jag aldrig varit normalviktig, men det eskalerade och  sorgligt nog hade jag inte förstått att det i längden innebar att jag blev mer och mer deprimerad och hatisk gentemot mig själv.

Jag började, efter många tårar och hot om att ta livet av mig, att dricka pulverdrinkar och sedermera skrev jag in mig på viktväktarna. Vid inskrivningen 2005 vägde jag 124,5 kg, och efter några månader hade jag gått ner ganska mycket. Vägde runt 100 kg i slutet av 2005, och jag var riktigt stolt över mig själv. Den nya kroppen innebar ett stort mått av självförtroende, vilket också medförde att jag insåg hur kul det var att gå ut på krogen. Detta resulterade i att jag söp mig upp i vikt igen, varpå en ny omgång viktväktare startades. Såhär i efterhand kan jag se att det hjälpte mig att minska i vikt, men att det inte egentligen förändrade mitt förhållande till mat. Jag räkande points, men valde allt som oftast att äta fel saker. Mestadels mackor vilket jag, efter många års läsning på internet och i tidningar, idag förstår är helt ute och cyklar. Jag levde egentligen på smörgåsar och kycklingwok under perioder. Med viktväktarnas hjälp tog jag mig ner till 95 kg, men sedan hittade jag kärleken. Återigen hamnade jag i en period med unnande och dåliga vanor. 

Det folk säger om nyförälskelse och vikt passade perfekt in på mig. Under en kort period lade jag på mig massor, och jag var uppe och nosade på 110 kg igen. Fasen, vad gör jag nu? Efter en period av panikångestattacker bad tillslut min sambo att jag skulle kontakta vårdcentralen för att få hjälp. Min högsta dröm, just då, var att få en GB operation, och jag bönade och bad. Blankt nej från vårdcentralen. Istället piller att äta tre gånger om dagen, vilka fungerade ett tag. Problemet var bara att jag utvecklade ätstörningar istället. Kravet från vårdcentralen var nämligen att jag skulle visa att jag kunde gå ner i vikt på egen hand innan de kunde tänka på en operation, och jag visade dem minsann. När jag väl blev beviljad konsultation från Nyköping där de genomförde operationer hade jag passerat den nedre BMI-gränsen. Detta innebar att jag ändå inte fick operationen, och nedslagen av beskedet fortsatte jag med ett destruktivt beteende, som tyvärr fungerade. Jag åt, kräktes... åt, kräktes... och rasade i vikt. I samma veva blev jag gravid, och fick ännu en täckmantel att gömma mitt bulimiska beteende bakom. Det var ju ok att kräkas när man väntade barn. Varefter tiden led hamnade de dåliga vanorna längre bak i prioriteringslistan, och jag bytte dem mot att äta godis. Jag vägde 88 kg när jag blev gravid, och på förlossningsdatum 2/4 2009 vägde jag 116 kg. You do the math! Inte nog med att jag kände mig fet, så fick jag också höra att jag var "lite för tjock" och borde tänka på att gå ner i vikt, av en barnmorska på förlossningen och det sitter ännu idag som en kniv i halsen. 

Jag kämpade med mammakilona i nästan två år, och tillslut hade jag passerat 90 kg igen. Dock inte utan många turer till toaletten med fingrarna i halsen. Positivt att nämna är att jag tog mig i kragen och satte igång med träningen och sedan 2011 tränar jag minst tre gånger i veckan. Jag har dock fortfarande ett jobbigt förhållande till mat som jag behöver hjälp med. 

Bulimiker, ja... men jag har också provat att inte äta. Fungerar inte särskilt bra när man tränar relativt hårt några gånger i veckan. Droppen var nog den eftermiddag jag svimmade efter ett aerobicpass, då kände jag att nu klarar jag inte detta själv! Jag ska inte behöva må så som jag gör. Jag ska inte behöva ha dåligt samvete, och känna mig tjock och misslyckad. Efter nästan tio års kämpande ger jag nu upp, slänger in flaggan och erkänner att jag behöver stöd och hjälp för att kunna avsluta den resa jag påbörjat och avbrutit så många gånger. 

Jag väger idag 84 kg, men jag känner mig fortfarande som när jag vägde 124,5 kg och det är tid att släppa den bild jag har av mig själv. Att få ett slut...