Idag tog jag det första steget på en resa mot belåtenhet. I flera dagar har jag känt mig förväntansfull och nyfiken, och jag hade egentligen redan bestämt mig.
17:00 i dag, möttes jag av en av Eskilstunas Itrim-rådgivare. Hon skulle informera om programmet, varpå jag skulle bestämma om jag ville delta eller inte. Självklart sa jag ja!
Jag tror inte att jag någonsin varit så säker på något som handlar om att bli kvitt de där kilona som inte vill försvinna. Jag orkar inte ens räkna på hur många dieter och perioder av självsvält jag gått igenom sedan det där fasansfulla året på gymnasiet.
Inte för att jag någonsin känt mig särskilt normal, men just den dagen jag såg mig själv i reflektionen från skyltfönstret, förstod jag hur illa det faktiskt hade blivit. Hur fasansfullt mycket min vikt hade eskalerat. Jag stod bredvid en av mina bästa vänner. Han med sin långa och smala kropp liknade en sticka bredvid mig. Hur ska jag beskriva det? Tänk dig Bente Bent och Katja Kaj, Helan och Halvan, köttbulle och spagetti. Hur mycket jag vägde? Ingen aning, men jag vägde säkerligen över 130 kg. Konstant småätande, choklad i mängder, smörgåsar till förbannelse och enorma mängder chips hade till slut satt sina spår. Vill dock nämna att jag aldrig varit normalviktig, men det eskalerade och sorgligt nog hade jag inte förstått att det i längden innebar att jag blev mer och mer deprimerad och hatisk gentemot mig själv.
Jag började, efter många tårar och hot om att ta livet av mig, att dricka pulverdrinkar och sedermera skrev jag in mig på viktväktarna. Vid inskrivningen 2005 vägde jag 124,5 kg, och efter några månader hade jag gått ner ganska mycket. Vägde runt 100 kg i slutet av 2005, och jag var riktigt stolt över mig själv. Den nya kroppen innebar ett stort mått av självförtroende, vilket också medförde att jag insåg hur kul det var att gå ut på krogen. Detta resulterade i att jag söp mig upp i vikt igen, varpå en ny omgång viktväktare startades. Såhär i efterhand kan jag se att det hjälpte mig att minska i vikt, men att det inte egentligen förändrade mitt förhållande till mat. Jag räkande points, men valde allt som oftast att äta fel saker. Mestadels mackor vilket jag, efter många års läsning på internet och i tidningar, idag förstår är helt ute och cyklar. Jag levde egentligen på smörgåsar och kycklingwok under perioder. Med viktväktarnas hjälp tog jag mig ner till 95 kg, men sedan hittade jag kärleken. Återigen hamnade jag i en period med unnande och dåliga vanor.
Det folk säger om nyförälskelse och vikt passade perfekt in på mig. Under en kort period lade jag på mig massor, och jag var uppe och nosade på 110 kg igen. Fasen, vad gör jag nu? Efter en period av panikångestattacker bad tillslut min sambo att jag skulle kontakta vårdcentralen för att få hjälp. Min högsta dröm, just då, var att få en GB operation, och jag bönade och bad. Blankt nej från vårdcentralen. Istället piller att äta tre gånger om dagen, vilka fungerade ett tag. Problemet var bara att jag utvecklade ätstörningar istället. Kravet från vårdcentralen var nämligen att jag skulle visa att jag kunde gå ner i vikt på egen hand innan de kunde tänka på en operation, och jag visade dem minsann. När jag väl blev beviljad konsultation från Nyköping där de genomförde operationer hade jag passerat den nedre BMI-gränsen. Detta innebar att jag ändå inte fick operationen, och nedslagen av beskedet fortsatte jag med ett destruktivt beteende, som tyvärr fungerade. Jag åt, kräktes... åt, kräktes... och rasade i vikt. I samma veva blev jag gravid, och fick ännu en täckmantel att gömma mitt bulimiska beteende bakom. Det var ju ok att kräkas när man väntade barn. Varefter tiden led hamnade de dåliga vanorna längre bak i prioriteringslistan, och jag bytte dem mot att äta godis. Jag vägde 88 kg när jag blev gravid, och på förlossningsdatum 2/4 2009 vägde jag 116 kg. You do the math! Inte nog med att jag kände mig fet, så fick jag också höra att jag var "lite för tjock" och borde tänka på att gå ner i vikt, av en barnmorska på förlossningen och det sitter ännu idag som en kniv i halsen.
Jag kämpade med mammakilona i nästan två år, och tillslut hade jag passerat 90 kg igen. Dock inte utan många turer till toaletten med fingrarna i halsen. Positivt att nämna är att jag tog mig i kragen och satte igång med träningen och sedan 2011 tränar jag minst tre gånger i veckan. Jag har dock fortfarande ett jobbigt förhållande till mat som jag behöver hjälp med.
Bulimiker, ja... men jag har också provat att inte äta. Fungerar inte särskilt bra när man tränar relativt hårt några gånger i veckan. Droppen var nog den eftermiddag jag svimmade efter ett aerobicpass, då kände jag att nu klarar jag inte detta själv! Jag ska inte behöva må så som jag gör. Jag ska inte behöva ha dåligt samvete, och känna mig tjock och misslyckad. Efter nästan tio års kämpande ger jag nu upp, slänger in flaggan och erkänner att jag behöver stöd och hjälp för att kunna avsluta den resa jag påbörjat och avbrutit så många gånger.
Jag väger idag 84 kg, men jag känner mig fortfarande som när jag vägde 124,5 kg och det är tid att släppa den bild jag har av mig själv. Att få ett slut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar