Nu har jag äntligen fått klartecken att starta min Itrimresa. Jag skulle egentligen få vänta ända fram till den 2 april innan jag skulle få sätt igång, men efter passet idag stannade jag och min mamma och pratade med en av gymmets PT och hälsorådgivare, för övrigt också en av dem som sköter Itrimgrupperna. M, som hon får heta här, pratade med min mor om att det kan vara bra att ta det lite lugnt med träningen ett par dagar när man precis satt igång med viktminskningen, och hon liksom vände sig till mig också. Hon var lite orolig i och med att vi hade kört båda passen på morgonen. Då förklarade jag att jag ännu inte har börjat med rivstarten, vilket underbara M på tyckte var lite knasigt. Hon menade, om man verkligen vill komma igång och har ställt in sig på det, så varför tvingas vänta en månad på att sätta igång. Därför följde hon mig till kassan där hon visade produkterna, och sedan sa hon åt mig att köra på, och att jag skulle hälsa från henne när jag skulle till S på tisdag den 2 april och göra min hälsoanalys.
Kan säga som så, att det är helt underbart att känna att jag kan sätta igång imorgon bitti. Jag väger mig imorgon innan fruktost, och jag ska be min sambo att ta ett helkroppsfoto som jag kan ha och jämföra med. M sa också åt mig att skaffa fram ett konkret mål att kämpa för... något som visar på förändring. Hon tyckte att jag skulle plocka fram kläder som jag kunde kämpa för att komma i, varpå jag tvingades förklara att jag aldrig tidigare varit så smal som jag är nu, fastän jag inte är "smal" i den bemärkelsen. Då sa hon åt mig att gå ner på stan och välj ut några kläder som jag skulle vilja komma i, och att välja en storlek som är realistisk i förhållande till den vikt och kroppsbyggnad jag har nu. Kanske ska göra det... ;)
Idag har jag kört ett Zumba och Bodypump, men det blev alldeles för mycket. Jag har varit helt ihjäl nu på eftermiddagen. Känner mig trött och febrig. Dessutom har jag lyckats att ha sönder något i min arm, en liten bristning eller sådär, för jag är helt röd över biceps. Vi pratade också, på gymmet, om det faktum att jag kanske inte kommer att kunna träna på samma sätt som jag har gjort hittills. Det var, enligt M, inte något att sträva efter att försöka ta livet av sig... hon har en poäng, och då är det kanske bättre att köra i Miloncirkeln de första veckorna innan kroppen ställt in sig.
För övrigt, jag har inte uppdaterat min stegräknare då min hjärna helt har förträngt den lilla makapären som ligger så fint och väntar på mig här i hallen. Har inte haft den på mig sedan i fredags, så det blir till att hänga på sig den imorgon så att jag kan börja förbereda mig inför hälsoanalysen den 2/4.
Nu ska jag ut och parkera mig i soffan igen, så att jag orkar gå till jobbet imorgon. Det är nog ta me tusan en infektion som försöker rota sig, för såhär trött brukar jag aldrig vara, tränad eller icke tränad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar