Smack! En känga rakt i ansiktet.... där hann allt ifatt mig igen. Allt det som jag den senaste veckan har försökt undvika och slippa greppa.
På jobbet fungerar allt prima. Jag känner mig glad och tillfreds med tillvaron. Mina elever och kollegor bidrar till att jag slipper tänka på det som är jobbigt, men så fort jag sätter mig i bilen och svänger ut från parkeringen så tar allt det jag tryckt undan under dagen över. Ångesten kryper in i kroppen, och minsta motstånd får mig att totalt balla ur. Jag gråter, blir arg, skriker och beter mig som en fasansfull människa mot de jag älskar allra mest. Jag vet bara inte hur jag ska hantera allt det som har hänt. All oro, som tyvärr, fortfarande gömmer sig i kroppen.
I hela mitt liv har jag hanterat stress och sorg på samma sätt. Att trycka undan, gömma mina känslor och spela glada och sorglösa Cecilia som alltid ställer upp och ler. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att trycka undan alla känslor jämt. Det enda som händer är att dessa jäkla känslor plötsligt bestämmer sig för att bubbla upp från ingenstans och överrumpla när man som minst behöver det. Allra värst är att inte veta hur jag ska få utlopp för alla de känslor som inte behöver vara här, som jag bara vill ska försvinna och lämna mig ifred... och tyvärr så får alla i min närhet ta all skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar