Kaos och missöden

Jag har aldrig varit en tidsoptimist. För bara några år sedan var jag alltid minst tjugo minuter före utsatt tid vart jag än skulle, men jag har märkt att jag den senaste tiden utvecklat en dum ovana att ta det alldeles för lugnt innan jag vet att jag ska iväg. Som idag t ex...

9.45 skulle vi vara hos tandläkaren för att kontrollera sonens gaddar. Det är inte så att 9.45 är särskilt tidigt i denna familj, snarare sent, då vi i normala fall börjar dagarna innan 07.00 på morgonen. 

Men idag, precis som alla andra dagar, lyckades jag med konststycket att komma iväg för sent trots att tiden för många andra hade varit helt optimal för att kunna göra sig i ordning och komma iväg utan att stressa. Men vi talar om Cecilia, som tjugo minuter innan planerad starttid kommer på att det kan vara bra att ta på sig kläder och ansikte. 

När jag väl kommer ner på gatan med barnvagn och väska i händerna, inser jag att jag ska försöka ta mig från vår bostad på Djugården till tandläkaren som ligger på andra sidan centrum på drygt 20 min. En uppgift som, tillfogas en bångstyrig fyraårig son, känns nästintill omöjligt. Med en jäkla fart tar jag mig i alla fall fram i tid med andan i halsen, och hela vägen sitter min son och utropar glada "Kör fortare mamma!" Det måste ha sett fasansfullt roligt ut när jag, med sulky och glad unge, ruschar fram över kullerstenar och dåligt lagda plattor. De stackars vagnshjulen smattrade och hoppade så att jag trodde att de skulle trilla av av ojämnheterna i marken. 

Väl framme hos tandläkaren sätter jag mig lugnt i väntrummet och inväntar, vad som kommer visa sig bli, besöket från helvetet. Ungen vägrar att öppna munnen i drygt 45 min innan jag tar den stackars sulkyn och vänder kosan ner mot centrum igen. Denna gång var min sons tillrop inte lika glada. 

Förutom denna mycket hemska starten på dagen har dagen flutit på någorlunda ok... Arbetsförmedlingen, nej oj ursäkta, ArbetsFÖRNEDRINGEN har fått ett besök av lilla mig och min son, och jag har hunnit byta min nyinköpta skinnjacka mot en i mindre storlek. Vi har lunchat på stan och jag har hunnit tvätta, leka i lekparken och tagit en tur till Tuna Park. 

På Tuna Park lyckades kaoset återvända en sista gång då sonen sprayade ner sina ögon med en parfym... men det är väl det som är att vara småbarnsförälder. Stress och oförutsedda händelser som gör att livet kanske inte alltid kan gå på rutin. 

P.s

Han klarade ögonen, och jag upptäckte att parfymen som han var så illa tvungen att pilla på doftade ljuvligt. Nu vet jag ju, trots missödet, vad jag önskar mig i julklapp. Parfymen som nästan tog min sons syn. ;)