Jag läste just ett inlägg från en av mina favoritinstruktörer på Forever, och det känns så skönt att det finns människor som faktiskt ser, tar sig tid och bryr sig. En klapp på axeln behövs ibland. :)
I förra veckan blev jag arg och ledsen när instruktörerna på gymmet förmanade mig att ta det lite lugnt. Jag kände att jag för tusan kunde avgöra själv hur mycket eller lite jag skulle träna. Men ju mer jag konfronteras, desto mer inser jag att det bara är för att de genuint bryr sig, och vet ni vad... jag blir faktiskt riktigt glad och rörd! Och surprise... Jag förstår vad de menar, fastän jag inte riktigt vill inse det. Kroppen klarar inte vad som helst...jag vet!
Trots förmaningar i förra veckan gick jag alltså till AeB-passet idag. Det var nästan så att jag smög in längst med väggarna så att jag inte skulle synas. Jag hade förra veckans ord ekande i huvudet, och jag var inte riktigt på topp när jag kom in i salen. Energin överrumplade mig, och fyllde kroppen med en slags kraft och bara några minuter in i passet övergick tröttheten i styrka. Det kändes riktigt starkt och jag kunde verkligen pressa kroppen till det yttersta. Jag fick lägga av och vila i ett varv på slutet, men jag gjorde verkligen allt, och jag undrar hur det kommer att kännas när jag faktiskt har mer energi i kroppen. Väntar med spänning.
Det enda jag vet just nu är att jag kommer att ha grym träningsvärk i nedre delen av kroppen imorgon och att jag ska vila...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar